Så var man tillbaka igen.
Kan inte komma ihåg när jag skrev blogg senast, men det var ett bra tag sen.
Och kommer på såhär i efterhand att det var jätte dumt att radera alla mina gamla inlägg, hade varit intressant att läsa igenom dom.
Lätt att vara efterklok.
Men nu är jag här, jag ska ge detta ett ärligt försök. Och eftersom jag alltid är svårstartad så har jag laddat upp så gott jag kunnat. Sängläge, mysig spellista och en kopp te.
Låt inspirationen flöda, eller nått.
Jag har insett att jag är en ensamvarg. Jag tror inte jag är född sådan, jag vill minnas att jag oftast var omringad av människor i mina yngre dagar.
Kommer ihåg hur jag spenderade mina dagar på krikelin med kaffekompisar som kom och gick t.ex.
Nej, detta har smugit sig på under dom senaste åren. Det har gått långsamt, så det har varit svårt att märka det. Eller också kanske bara det är jag som märkte det segt, men i verkligheten hände det över en natt.
I vilket fall så har jag insett det nu. Jag har pushat bort dom flesta av mina vänner, sakta men säkert. Och även om jag saknar umgänge, eller gemenskap, så förmår jag mig inte att plocka upp telefonen.
För jag vet att vill jag umgås krävs det ansträngning från min sida.
Dom som känner mig vet att jag inte mått särskilt bra dom senaste åren, och tyvärr kan jag inte säga att det blivit bättre, bara mer... Kontrollerat.
Väldigt många mediciner, läkare och psykologer, så har jag hittat en något mer stabiliserat mående, kan inte säga att det är bra, men det är inte heller värre. Det bara är.
I alla fall så började jag känna mig mer och mer ensam i mitt mående, som om jag vore den enda människan i hela världen som mådde såhär.
Det resulterade i att jag isolerade mig själv från allt. Jag fastnade i mitt egna huvud, och där satt jag. Till slut började allting kännas overkligt. Som om ingenting var vad jag alltid trott, som om hela min värld hade ifrågasatts.
Och varje gång jag träffade någon, så drogs jag bara djupare och djupare in i mig själv. Det blev så uppenbart att jag var ensam. Det var bara jag som var konstig. Världen var verklig för alla andra, allting fortsatte i samma takt, men för mig hade allting rasat.
Så det blev lättare att vara ensam, att inte behöva jämföra mig själv med alla som mådde "bra". Att inte behöva låtsas som om allting var okej.
Det krävdes otrolig ansträngning för mig att dra mig ur mig själv för att kunna vara en social varelse, så det blev bara enklare att inte behöva försöka.
Idag kan jag säga att världen känns mer verklig dom flesta dagar, men nu känns det som att jag har glömt bort hur man umgås, hur man är en vän.
Jag har dragit mig undan från alla som betytt något, och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka.
Jag tror att det här kan vara första steget.
Även om ingen vet om att jag skriver idag, eftersom jag tagit bort facebook och allt vad det heter, så känns det bra att få ur sig detta. Att det KAN läsas av fler än mig själv.
Om nu någon skulle läsa detta, och kanske undrar varför jag tog bort facebook, så kan jag berätta det.
Jag kände mig iakttagen jämt. Det känns som att det är otroligt svårt att ha något slags privatliv idag.
Även om jag inte skriver vad jag gör på varje status, känns det som att alla får reda på det ändå.
Och det är inte så att jag har någonting att dölja, men att hela tiden vara på sin vakt kändes så tröttsamt.
Inte heller skulle man ha någonting att prata om när man väl träffar någon, allting står ju reda på facebook.
Ja, listan är lång på anledningar, egentligen behöver jag inte en enda.
Jag är nog bara inte född för den här teknologiska världen.
(säger hon och skriver blogg)
Jag ska inte överdriva längden på inlägget, utan avslutar här.
Tills vidare - K&R
-Diana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar