14

Senaste åren så har jag haft den här konstanta känslan av att ingenting "make sense". Hur kan meningen med livet vara att växa upp, gå i skola, skaffa jobb, gifta sig, göra barn, uppfostra dom till att göra samma sak, bli gammal, dö. 

Jag ifrågasätter allting. Hur kan vi ens leva? Varför gör vi det?

Hur kan allting funka som det gör? Etc.

Jag har aldrig funkat som alla andra. Jag kan inte jobba på en arbetsplats jag inte trivs, kan inte göra sånt jag inte tycker är roligt. Det funkar dom första veckorna när allting är nytt, men så fort jag börjar vänja mig så lessnar jag, då vill jag inte göra det mer.

Och det är ingenting jag GILLAR med mig själv. Jag vill kunna ha ett jobb, få en stadig inkomst, köpa sånt jag vill, och vara nöjd med det, men det går inte. 

Jag ser inte meningen med att göra någonting endast pga pengar, är inte det motsatsen till "CARPE fucking DIEM"? Är inte livet alldeles för kort för att göra någonting, bara för att samhället säger att det ska vara så.? Är det att leva?

Men då kommer vi till det att man behöver pengar för att leva (i stort sett). 

Så jag är och har alltid varit i en ekonomisk knipa. Jag mår dåligt av att vara fattig, men jag mår dåligt av att jobba där jag inte vill jobba. Och att jobba där jag vill krävs utbildning, och min motivation till plugg har varit på minus dom senaste åren. 

Och dom flesta skulle bara säga "ta dig i kragen och bit ihop" and what not.

Tro mig, skulle det funka skulle jag redan ha gjort det.

Jag stor i kö för en ADHD utredning, men om det är svaret tvekar jag på. Visst, allting pekar på en sådan diagnos, men det känns som om problemet ligger djupare än så. 

Dom flesta tror att jag är lat och inte VILL göra någonting annat, och jag önskar att dom hade rätt.. Viljan finns, men styrkan att kämpa gör inte det. 

Det är ganska frustrerande att inte veta varför man är som man är. Att inte kunna kontrollera mig själv mer. Och det är ännu mer frustrerande för dom runtomkring mig, då dom förstår mindre än vad jag gör. 

Jag hoppas att svaren ska finnas där. 

Nu ska jag bädda ner mig till nyaste Walking Dead.

Tills vidare - K&R
-Diana

13.3

Sovrummet städat, ljusen tända, den rätta spellistan igång och tekoppen fylld. 

Idag har jag haft en bra dag. Jag klev upp tidigt. Städade sovrummet och diskade. Åt riktig lunch, sen en kylig promenad med Atlas. Det låter inte mycket, men det är i stort sett mer än vad jag gjort på en vecka sammanlagt. Dom senaste veckorna har jag i princip bara varit sängliggandes. (har såklart gått ut med Atlas, så han har inte lidit), men inte mycket mer än så.
Har inte alls varit en bra tid för mig, men för några dagar sedan kändes det lite lättare att kliva upp, och det har bara blivit bättre å bättre varje dag. Så jag tillåter mig själv att känna lite glädje idag, för lite allt möjligt.
Vintern är här. Nästan i alla fall. Jag har längtat som en tok! 
Kylan har i alla fall kommit, så nu väntar jag bara på att snön ska komma för att stanna.
Jag vet inte om det är pga den långa, varma sommaren som jag sett fram emot kylan, men jag vet att istället för att gå in i en vinterdepression, kommer jag mer ut ur sommar-deppen. 
Så det känns bra.

Idag klarade jag inte av känslan av isolering mer, så jag tog tillbaka facebook. Jag gillar det inte, men jag gillar "ensamheten" ännu mindre.
Facebook är det närmaste socialt umgänge jag kommit på väldigt länge, och det räcker för mig idag.
Men så fort jag loggade in och gick in på min egna sida såg jag Timmys namn i min senaste statusuppdatering och kände mig mer ensam än på länge.
Jag vet att han är död, men jag gillar inte att bli påmind om det. Jag tog bort facebook samma dag jag fick veta det, och mycket för att jag skulle slippa se hans namn och ansikte hela tiden.
Det svider varje gång. 

Nu ska jag lägga mig och mysa med Atlas till Modern Family.

Tills vidare - K&R
-Diana

13.2

05:39
God morgon.
Ställde klockan på 06:00 eftersom jag har ärenden inne i stan idag. Då min kära vapendragare inte kan hålla tyst om nätterna vaknar jag 03.15 och känner mig tillräckligt pigg för att hålla mig vaken.
Dessutom är jag expert på att försova mig, så jag tog det säkra före det osäkra. 
Kommer ångra det inom några timmar skulle jag tro, men men. 
Priset man får betala för att vara en tidspessimist. 

Snart blir det dags för en flytt igen. 
Jag och Olle har kollat på ett hus som vi eventuellt ska få hyra. Otroligt fint, jag kände mig hemma på en gång.
Och eftersom våran lilla familj snart kommer utökas är det dags att flytta ihop, till något större.
Ja, mina vänner, vi ska ha en liten knodd. 
Det var inte planerat, men i Maj kommer våran nya familjemedlem, och det finns väldigt mycket som ska hinnas med innan dess. 

Just nu är jag för stressad för att ens skriva mer, för såklart börjar tiden bli knapp. 

Tills vidare - K&R
-Diana

13

Så var man tillbaka igen. 

Kan inte komma ihåg när jag skrev blogg senast, men det var ett bra tag sen.
Och kommer på såhär i efterhand att det var jätte dumt att radera alla mina gamla inlägg, hade varit intressant att läsa igenom dom.
Lätt att vara efterklok.
Men nu är jag här, jag ska ge detta ett ärligt försök. Och eftersom jag alltid är svårstartad så har jag laddat upp så gott jag kunnat. Sängläge, mysig spellista och en kopp te.
Låt inspirationen flöda, eller nått. 

Jag har insett att jag är en ensamvarg. Jag tror inte jag är född sådan, jag vill minnas att jag oftast var omringad av människor i mina yngre dagar. 
Kommer ihåg hur jag spenderade mina dagar på krikelin med kaffekompisar som kom och gick t.ex. 
Nej, detta har smugit sig på under dom senaste åren. Det har gått långsamt, så det har varit svårt att märka det. Eller också kanske bara det är jag som märkte det segt, men i verkligheten hände det över en natt.
I vilket fall så har jag insett det nu. Jag har pushat bort dom flesta av mina vänner, sakta men säkert. Och även om jag saknar umgänge, eller gemenskap, så förmår jag mig inte att plocka upp telefonen. 
För jag vet att vill jag umgås krävs det ansträngning från min sida. 

Dom som känner mig vet att jag inte mått särskilt bra dom senaste åren, och tyvärr kan jag inte säga att det blivit bättre, bara mer... Kontrollerat. 
Väldigt många mediciner, läkare och psykologer, så har jag hittat en något mer stabiliserat mående, kan inte säga att det är bra, men det är inte heller värre. Det bara är. 
I alla fall så började jag känna mig mer och mer ensam i mitt mående, som om jag vore den enda människan i hela världen som mådde såhär. 
Det resulterade i att jag isolerade mig själv från allt. Jag fastnade i mitt egna huvud, och där satt jag. Till slut började allting kännas overkligt. Som om ingenting var vad jag alltid trott, som om hela min värld hade ifrågasatts. 
Och varje gång jag träffade någon, så drogs jag bara djupare och djupare in i mig själv. Det blev så uppenbart att jag var ensam. Det var bara jag som var konstig. Världen var verklig för alla andra, allting fortsatte i samma takt, men för mig hade allting rasat. 
Så det blev lättare att vara ensam, att inte behöva jämföra mig själv med alla som mådde "bra". Att inte behöva låtsas som om allting var okej. 
Det krävdes otrolig ansträngning för mig att dra mig ur mig själv för att kunna vara en social varelse, så det blev bara enklare att inte behöva försöka. 

Idag kan jag säga att världen känns mer verklig dom flesta dagar, men nu känns det som att jag har glömt bort hur man umgås, hur man är en vän. 
Jag har dragit mig undan från alla som betytt något, och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka. 

Jag tror att det här kan vara första steget. 
Även om ingen vet om att jag skriver idag, eftersom jag tagit bort facebook och allt vad det heter, så känns det bra att få ur sig detta. Att det KAN läsas av fler än mig själv. 

Om nu någon skulle läsa detta, och kanske undrar varför jag tog bort facebook, så kan jag berätta det. 
Jag kände mig iakttagen jämt. Det känns som att det är otroligt svårt att ha något slags privatliv idag.
Även om jag inte skriver vad jag gör på varje status, känns det som att alla får reda på det ändå.
Och det är inte så att jag har någonting att dölja, men att hela tiden vara på sin vakt kändes så tröttsamt. 
Inte heller skulle man ha någonting att prata om när man väl träffar någon, allting står ju reda på facebook. 
Ja, listan är lång på anledningar, egentligen behöver jag inte en enda.

Jag är nog bara inte född för den här teknologiska världen. 
(säger hon och skriver blogg)

Jag ska inte överdriva längden på inlägget, utan avslutar här. 

Tills vidare - K&R
-Diana